Rollatorn
Vi drar en lördagssaga också, för att liva upp lördagen litegrann.
Hulda 85 år, bor i finnhöjen, en lite by i Värmland i närheten av Gräsmark. Två mil från Sunne och sex från Torsby. Hulda sitter i köket på sin köksstol, lyssnar på köksklockan som tickar ihåligt tick tack tick tack och tittar på trulsa den gamla katten som har lagt sig på den öppna ugnsluckan på vedspisen. Tick tack tick tack, trulsa spinner I den sköna värmen. Hulda är tacksam över sitt liv. Hon tänker tillbaka på 50-talet när det var liv och rörelse i den lilla byn. Dans varje lördag i sockenstugan, en massa barn som sprang omkring i skogen och lekte, en Dr Bergström bodde nere i backen. Doktorn var väldigt trevlig och hjälpsam, men han var lite glad i sprit. Ett antal gånger hade Hulda och hennes gubbe fått dra hem Bergström på skottkärran efter lördagsdansen. Men när barnen var små och fått någon åkomma, så ställde doktorn alltid upp, dag som natt. Vid denna tiden dök det upp en otäck snubbe. Han höll sig i de stora städerna och lockade till sig alla unga. Snubben med denna dragningskraft hette Urban och det han höll på med kallade han kort och gott för urbanisering.
Snart fanns inga unga kvar i byn. Transportstyrelsen kom och lade ut en kabel utefter byvägen. Trots att byborna gjorde sitt och körde fram och tillbaka över kabeln blev resultatet att staten (de dumma i huvudstaden) inte ville betala mer för vägen. Vi var tvungna att skapa en vägförening för att underhålla vägen. Hulda bodde längst upp i backen. Hon betalar 2314 kr per år. Hulda har ingen bil, inget körkort. Hulda har en pension på 9478 kr före skatt. De flesta är gamla i den lilla byn så underhållet av vägen är dåligt. Tjälskotten tar på byvägen, den är bubblig som en kamelrygg.
Hulda hade postlådan på ladugårdsväggen. Hon hade 20 meter till lådan. Hulda hade råd med lokaltidningen och den fick hon varje dag klockan 5 i den arla morgonstunden. Posten kom vid 13-draget. En dag fick Hulda brev från höga herrar ifrån kungliga postverket . Meddelandet var skrivet på högtravande svenska. Innebörden var att ville Hulda ha post i fortsättningen så fick hon vara så god att sätta upp sin postlåda i ett uppsamlingsställe för postlådor 800 meter bort.
Tidningen skickades med posten som numera dök upp vid 17-draget. Hulda bekymrade sig inte så mycket över det, hon hade ju ändå inte råd med tidningen längre.
Ett tag hade Hulda fått göra sina läkarbesök i Sunne (sedan Dr Bergström hade dött), men nu hade man lagt ner den läkarstationen, så Hulda fick ta sig till Torsby. Men Hulda är inte bitter, Statsminister sweinfäldt (eller vad han heter) gav henne 100 kr mindre i skatt (själv fick han 4000 mindre i skatt).
Han, ministern, ville visst att man skulle öppna sina hjärtan. Folket höll inte riktigt med. Han fick inte förtroende, så slutade han helt med politik. Hulda tycker att han är en väldigt bra politiker, han talar så fint, så man nästan tror att han menar det han säger. Han slutade med politiken, men hans öppna hjärta slöt sig runt flera års honorar, som han tyckte att han hade rätt till.
Hulda har börjat få lite ont i ryggen. Det började för några veckor sedan. En person från kommunen kom in till Hulda med en stol med hjul på. Detta är en rollator sa hon, den måste du alltid ha med dig när du är ute och går.
Hulda gjorde precis som hon blivit tillsagd och när hon skulle gå de 800 meterna ner för backen så tog hon med sig rollatorn. Vägen var så dålig så det gick inte att rulla rollatorn, så Hulda tog den på ryggen. Värst var det att gå uppför den brant backen tillbaka hem.
Hulda hade en tvåkammarbrunn till sitt avlopp. Kommunen tyckte inte att det renade skiten ordentligt så Hulda fick ett föreläggande att fixa en trekammarbrunn ned infiltration till en kostnad av av 100000 kr.
Hennes enskilda vattenbrunn , som hon och gubben hade grävt hade sinat. Ny brunn 100000 kr.
Banken i Sunne har man lagt ner. Hulda tog sin rollator på ryggen och drog till banken i Torsby. Hulda tänkte låna 200000 kronor av banken. Banken tackade nej. Hulda skulle inte klara av ett så stort lån. De har lagt ner den fasta telefonledningen. Hulda har inte råd med en mobiltelefon.
Hulda sitter på sin stol i köket. Klockan tickar. Katten spinner. Man kan se en liten tår i Huldas ögonvrå. En tår som sakta rinner ner för kinden.
NÄ NU JÄKLAR säger Hulda, nu ska jag ut och ansa äppelträdet.
Tur att detta bara var en saga.
Det får mig att tänka på. Här på ön så har man väldigt roligt när man ansar träd. Kolla bilden. Jag måste pröva detta. /Your eyes on Tenerife
